När källarmästare Bo Lindqvist 1968 öppnade Värdshuset Lindgården i den av honom förvärvade fastigheten Kompaniet nr 1 vid Strandgatan 26 i Visby fullbordades en cirkel som går tillbaka ända till 1500-talet. Fastigheten är nämligen uppbyggd på murarna till ett gammalt medeltidshus från 1300-talet som 1587 förvärvades av Store Compagniet. Det torde ha varit av ungefär samma utseende som det ännu bevarade trappgavelhuset Gamla Apoteket som ligger strax norr om denna fastighet.

Om fastighetens inredning känner man inte till mycket mera än att i bottenvåningen fanns en stor sal med pelare. Store Compagniet var inte ett handelssällskap i egentlig bemärkelse med utlandshandel som främsta verksamhet. Det fick sin skråordning fastställd 1545, men tycks ha varit något slags ordenssällskap med uppgift att stödja sina medlemmar som bestod av handlande och borgare.

Här sammanträdde prästerskapets generalkapitel och landstinget. Det är inte omöjligt att den en gång varit den gamla Gutestugan, varifrån Gotlands öden leddes under 1400- och 1500-talen. Här sammanträdde också rådhusrätten sedan det mittemot liggande s.k. Vinhuset, även kallat Kalvskinnshuset, blivit så förfallet att det inte längre kunde användas till detta ändamål.

Denna stora sal blev också stadens förnämsta samlingssal, där inte bara Store Compagniet hade sina högtidssammankomster och fester, utan där också stadens förnämsta borgare hade sina stora tillställningar, inte mist s.k. socitetsbröllop.

I och med att Store Compagniets verksamhet mer och mer avtog fick man inte medel till att underhålla fastigheten och 1661 betecknades fastigheten som mycket bristfällig och rådhusrätten och landstinget fick se sig om efter andra lokaler. Natten den 23 november 1679 störtade den stora trappgaveln samman och krossade huset.

I slutet av 1600-talet uppfördes en ny fastighet på de gamla murarna och 1759 byggdes huset om av lanträntmästare Edling och hyrdes ut till landskansli och landskontor. Senare har det varit köpmanshus med bl.a. den kände konsul J. A. Chausseur, konsul Axel Ekman och konsul C. I. Kolmodin som ägare till det nu åter blivit som det var, om än i mindre skala.